Vad betyder normalitet?

Jag har ofta funderat på vad normalitet egentligen betyder. Inte sällan får man höra: “men det där är inte normalt”, och då börjar jag undra. Normalt ur vems synvinkel? Vem har egentligen rätten att bedöma vad som är normalt och vad som inte är det? Är man kanske normal om man är så lik genomsnittsvensken som möjligt? Nu vet jag inte alls hur en genomsnittssvensk är och ser ut, men jag gissar att man kanske då heter Maria Andersson, har två barn och Volvo.

Men å andra sidan känner jag ingen som uppfyller alla dessa kriterier, så är alla som jag känner onormala då? Är jag kanske onormal för att jag ibland beter mig lite annorlunda än många andra? Men å andra sidan finns det ju en förklaring till mitt annorlundaskap – jag har ju Aspergers syndrom och då skulle det enligt mig snarare vara onormalt om jag var precis som vilken genomsnittsmänniska som helst. Det är ju vanligt att vi aspergare på ett eller annat sätt skiljer oss från normen, så ur den synpunkten är jag helt normal. Hur normalt skulle det egentligen vara om jag som aspergare var precis vilken neurotypiker som helst och aldrig någonsin stack ut?

Jag anser att vi människor ofta är snabba med att döma ut våra medmänniskor och frysa ut de som inte passar in i vår bild av normalitet. Förr i tiden frös vi ut kvinnor som födde oäktenskapliga barn, och idag fryser vi nordbor snarare ut de som tycker att det är fel med utomäktenskapliga förhållanden. Förr i tiden var vi helt säkra på att homosexualitet var en sjukdom, och idag är de allra flesta av oss överens om att homosexualitet är en naturlig mänsklig variation. Listan över saker vi förut dömt ut men idag är helt acceptabla kan göras hur lång som helst.

Jag önskar att vi människor skulle vara mer öppensinnade. Att vi istället för att döma ut alla som avviker skulle tänka: “den här personen är kanske bara före sin tid i sitt tankesätt”. För vi kan ju aldrig veta hur världen kommer att se ut om 100 år!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

5 tankar kring ”Vad betyder normalitet?

  1. Pingback: Vad betyder normalitet? Del 2 | Paula Tilli

  2. Pingback: Aspergers syndrom: en funktionsnedsättning, funktionsvariation eller funktionsförmåga? | Paula Tilli

  3. Pingback: Normalitet ligger i betraktarens öga | Paula Tilli

  4. Linda

    Bra artikel, men jag tror att dömandet ofta sker omedvetet. Det finns många olika grupper i samhället och jag tycker det är så ledsamt att så få kan tänka sig lära känna och bli vän med någon som tillhör en annan grupp. Några exempel : kristna umgås mestadels med andra kristna, invandrare mest med andra invandrare, högstatusyrken med samma yrkesgrupp, gayfolk håller sig till gayfolk osv osv. Alla verkar så rädda för andra som inte är exakt som de själva.
    Vad som är “normalt” och “onormalt” tror jag är väldigt olika på grund av vem man frågar. Själv tror jag, baserat på egna erfarenheter, att det inte finns några normala människor, utan att alla är “störda” på sitt sätt. 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja du har verkligen rätt! Jag tror iofs att många kan tycka att det är enklast att umgås med någon från samma grupp för att undvika missförstånd och krockar. Samtidigt är det inte säkert att folk som tillhör samma grupp nödvändigtvis förstår varandra. Det är exempelvis inte säkert att två personer som har Aspergers syndrom förstår varandra trots samma diagnos även om man försöker förklara vad man menar och hur man känner.

      Ja vad som anses vara normalt beror verkligen på vem man frågar! Bara ett sånt exempel att här i Sverige anses det vara normen att flytta hemifrån när man är vuxen och folk kan höja på ögonbrynen om någon har fyllt 30 år och fortfarande kan bo kvar i föräldrahemmet. Samtidigt finns det många andra kulturer där det anses vara fullt normalt att storfamiljer bor tillsammans och det är ingenting konstigt.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *