“Vad bra att ditt liv fått ett innehåll nu”

Share Button

När människor får höra att jag gick hemma med aktivitetsersättning i ca 7 år innan jag började försörja mig på mina föreläsningar om Aspergers syndrom, får jag inte sällan höra: “Men vad bra att ditt liv fått ett innehåll nu”. Då har jag blivit fundersam och undrat vad de menat. Vaddå ett innehåll? Och vilket slags innehåll? Mitt liv har ju alltid haft innehåll sedan jag fick min Asperger-diagnos och kunde sluta jobba på ett jobb jag vantrivdes med, så vad menar de egentligen?!

Det var inte förrän ganska nyligen jag förstod att ett jobb betyder nästan allt för många andra människor. Förutom pengar ger deras jobb dem bland annat innehåll och mening i livet, stimulans, nödvändiga sociala kontakter, lycka, självförtroende och människovärde. Mig ger jobb däremot inget av detta förutom pengar då, och därför har jag haft svårt att förstå andra människor.

Anledningen till att det tog mig lång tid att förstå hur andra människor ser på jobb är att de ofta gett mig dubbla budskap när de gäller jobb. Å ena sidan har de varit deprimerade om de varit arbetslösa, men å andra sidan har de klagat över att de inte har velat gå och jobba efter helgen och sagt att de skulle vilja ha längre semester. Förut gjorde det mig förvirrad. Ville de jobba eller inte? Varför klagade de över att de behövde jobba på måndag om de ändå hade mått dåligt om de hade saknat ett jobb?

Hoppas ni inte missförstår mig nu. Jag gillar absolut att föreläsa om Aspergers syndrom, och jag ser det även som min plikt att göra det eftersom alla medborgare som har möjlighet är skyldiga att betala skatt för att bidra till ett välfungerande samhälle. Nu uppfyller jag inte bara denna medborgerliga plikt utan har dessutom turen att kunna göra det med ett jobb som jag faktiskt tycker är roligt. Dessutom har jag lite mer pengar nu än förut. Så jag är faktiskt glad över att föreläsa 🙂

Men med detta sagt ger inte mitt jobb mig någon slags stimulans, mening eller sociala kontakter som jag inte skulle kunna klara mig utan. När jag gick hemma med aktivitetsersättning, hade mitt liv alltid en mening tack vare mina specialintressen och jag var hur lycklig som helst. Och ett människovärde visste jag om att jag hade ändå – jag har ju Aspergers syndrom och har inte lika mycket ork som alla andra men inte är jag en sämre människa för det. Inte heller har jag något behov av att känna att jag “lyckats” med något som jag är duktig på. Jag skulle väl vara en lika bra människa ändå även om jag hade misslyckats med mitt jobb?!

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

21 reaktion på ““Vad bra att ditt liv fått ett innehåll nu”

  1. Mats

    Jag tänker annorlunda inför ditt jobb som aspergerinformatör och den skatt du betalar. Jag tycker det är helt ointressant att du betalar skatt eftersom skatten som du betalar betalas av skatter. Jag menar det är knappast näringslivet som betalar din lön. Din lön består säkert av något bidrag i någon form även om det kanske inte kallas just bidrag. Du hade lika gärna kunnat få lön utan skatt och inte behövt betala skatt på lönen. Det är ungefär som om jag hade fått 2 000 kr extra i socialbidrag och sedan betalat 2 000 kr av socialbidraget i skatt. Visst jag hade kunnat säga att jag betalar skatt men det är liksom inte värt någonting jämfört med att få 2 000 kr mindre från början. Jag tycker att det är ungefär lika meningslöst att du betalar skatt på din lön som aspergerinformatör.
    Jag resonerar istället som så att värdet av det arbete som du utför är att du ökar kunskapen och acceptansen för personer med Aspergers syndrom. Ditt arbete innebär att du bidrar till att skapa bättre förutsättningar för att personer med Aspergers syndrom ska kunna leva och fungera i samhället. Du möjliggör därigenom också för att personer med Aspergers syndrom ska att bli mer produktiva för samhället dvs arbeta och betala skatt istället för att leva på bidrag. Ju större hänsyn samhället visar personer Aspergers syndrom ju mer delaktiga och produktiva har vi möjlighet att bli vilket gynnar oss som har Aspergers sydnrom men också samhället i stort. För att samhället ska ha en chans att visa oss hänsyn så måste samhället förstå Aspergers syndrom och är det något det här samhället saknar så är det kunskap om Aspergers syndrom. Det är det här som jag ser som stora den ekonomiska vinsten i ditt arbete som aspergersinformatör.
    Sedan får vi absolut inte glömma den största vinsten med ditt aspergerinformerande och det är inte den ekonomiska vinsten för samhället utan den mänskliga vinsten dvs att den kunskap du sprider ökar toleransen för personer med Aspergers syndrom och andra personer som avviker från det som är statistiskt normalt.
    Om vi säger att ditt aspergerinformerande de kommande åren leder till att tex 100 till 1000 personer med Aspergers syndrom får större möjligheter att leva och fungera i samhället så innebär det en enorm vinst för samhället som är mycket större än det du betalar i skatt som aspergerinformatör eftersom de här personerna kanske går från hel sjukersättning/socialbidrag till deltidsanställning och de kanske behöver mindre vård för samsjuklighet som depression och ångest. Detta innebär enorma ekonomiska vinster och besparingar för samhället och enorma mänskliga vinster för framförallt de här 100 till 1000 personerna.

    Du gör ett fantastiskt arbete som aspergerinformatör Paula. Vi vet att både DN och HS har skrivit om dig och Aspergers syndrom. Du har nått ut till miljoner vanliga människor och då har jag inte ens räknat med den personal, elever, föräldrar mm som du har nått ut till med böcker, blogg och föreläsningar. Sakta ökar kunskapen om Aspergers syndrom ute i samhället men okunskapen är fortfarande så stor att jag blir trött bara av att tänka på vilka utmaningar ni aspergerinformatörer har framför er.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt där! Jag har ju arbetsbiträde betalat av Arbetsförmedlingen för att få hjälp med bland annat faktureringen, bokföringen och den ekonomiska biten. Och det kostar ju samhället pengar. Så vinsten är, precis som du skrev, egentligen något helt annat när jag tänker efter.

      Tack för det du skrev! Jag hoppas också på att kunna öka kunskapen om Aspergers syndrom genom att föreläsa, och jag hoppas på att kunna nå ut till så många som möjligt 🙂

      Svara
      1. Mats

        Jag menar inget illa med det jag skrev i min förra kommentar. Jag menar bara att jag tycker att “vinsten” av det du gör som aspergerinformatör är någonting helt annat och så mycket mer värdefullt än det du betalar i skatt på din lön som aspergerinformatör.

        Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      PS. Förresten, hur känner du inför det här med jobb? Ger jobbet dig stimulans och mening med livet, och känner du dig lyckligare om du jobbar jämfört med om du bara går hemma? Får jag förresten fråga vad du jobbar med? Du kanske redan skrivit det tidigare, men har isf glömt bort det.

      Svara
  2. Mats

    Jag arbetar med att lyfta socialbidrag. Nej men ärligt talat så arbetar jag deltid med lönebidrag på ett kontorsjobb. Men eftersom jag arbetar betydligt mindre än heltid så lever jag på kompletterande socialbidrag. Socialen betalar mellanskillnaden mellan min lön och socialbidragsnormen så i praktiken lever jag på socialbidrag.

    Jag tycker faktiskt att jag får en lite stimulans av jobbet. Jag är mer uppdaterad om vad som händer i samhället eftersom vissa saker som inträffar påverkar jobbet och vissa nyheter jag själv läser på nätet får en större betydelse eftersom de handlar om saker som hänger ihop med jobbet. Jobbet innebär också att jag får något gjort på dagarna. Jag har så svårt att få saker gjorda så om jag inte har någon press på mig så slutar det ofta med att ingenting blir gjort. Nackdelen med jobbet är att det ibland är så tråkigt att jag har svårt att motivera mig att uföra mina arbetsuppgifter, att jag inte kan försörja mig på jobbet för att jag arbetar alldeles för få timmar och att jag blir mer stressad pga jobbet. Dessutom så innebär jobbet vissa sociala kontakter vilket är väldigt påfrestande samtidigt som jag tror att det är bra att ha de här kontakterna för att inte isolera mig helt och hållet. Jag har ju ingen boendestödjare så utan jobbet så träffar jag nästan ingen annan än kassabiträdet i matbutiken typ. Nu under semestern tex så har jag isolerat mig under en månad i sträck och jag minns knappt när jag senast umgicks med någon annan människa utanför jobbet.
    Men det är fel att säga att jobbet gör mig lycklig eller ger mig en mening med livet. Jag har alltid haft saker att sysselsätta mig med så jag går inte sysslolös även om jag inte jobbar. Jag är aldrig arbetslös men problemet är att jag inte tjänar några pengar på de saker jag gör när jag inte jobbar. Min målsättning är sjukersättning på deltid så det lönar sig för mig att arbeta deltid och sedan kanske tjäna några extra kronor på ett specialintresse typ. Det hade varit underbart att kunna försörja sig på ett specialintresse så att man hade fått betalt för alla timmar man lägger ner på sina intressen. Då hade jag klarat mig utan socialbidrag iaf.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag vet att du tidigare berättat om det här med socialbidrag, och jag tycker verkligen det låter ovärdigt att du inte tjänar något på det du gör. Jag hoppas att du får sjukersättning på deltid, då skulle det kanske kännas lite mer meningsfullt. Men det allra bästa vore ju naturligtvis om dina specialintressen kunde vara ditt jobb och du kunde tjäna pengar på det!
      Jag vet förresten inte var du bor men du skulle kunna kolla upp om det finns någon träffgrupp för personer med Aspergers syndrom i din hemort om du känner dig ensam. Då skulle du kanske få även träffa andra människor utöver dina arbetskamrater och kassabiträdet i mataffären. Eller du kan skriva en kontaktannons på aspergerforum.se om du vill träffa likasinnade!

      Svara
  3. Mats

    Jag bor i Göteborg så det finns säkert personer med Aspergers syndrom som brukar träffas här i stan lite då och då. Jag håller mig mest för mig själv så jag har inte försökt ta kontakt med andra personer med Aspergers syndrom än. Utredningsteamet tyckte att jag skulle ta kontakt med Attention och Autism‐ och Aspergerförbundet. Jag får se hur jag gör.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ok, du kan iaf tänka på det. Här i Stockholm anordnar iaf både Organiserade Aspergare och Autism- och Aspergerförbundet träffar, och jag brukade gå på sådana träffar regelbundet i sju års tid. Men det senaste året har jag inte orkat alls eftersom föreläsningarna har tagit så pass mycket energi, men får se, jag kanske återvänder dit någon dag 😉

      Svara
      1. Mats

        Vad gör ni på träffarna egentligen? Sitter ni och fikar eller är det någon som föreläser eller vad händer?

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          På de träffar jag varit på har vi först haft en diskussionsgrupp, dvs vi har samlats i en lokal och diskuterat något ämne som har med Aspergers syndrom att göra. Det har aldrig varit något tvång att säga något utan det har också varit okej att bara komma och lyssna. Då har vi ofta varit ca 15-25 personer, och vissa har gått ut och ätit tillsammans efter diskussionsgruppen. På andra träffar jag varit på har vi bara setts på en restaurang, ätit och pratat. Sen finns det nog andra träffar också tror jag där man gör andra aktiviteter tillsammans.

          Svara
  4. Anna

    Jag jobbar eg bara för att få in lite mer pengar i kassan. Folk verkar inte förstå att jag inte eg behöver jobba för att komma ut. Nu stor trivs jag på mitt jobb och skulle idag inte vilja vara utan det, men ibland känner jag mig nedvärderad men det beror nog på hur jag beter mig. Ibland är jag väldigt vuxen och i nästa väldigt barnslig.

    Jag är med i en asbergers grupp som drivs av vuxen hab. Det är en arbetsterapeut o psykolog som håller i det. Vi är inte många men vi trivs bra ihop. Vi har fria samtal och ibland ämne eller bjuder vi in Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan. På vår avlsutningen grillar vi och vinter är det bowling. För mig är detta en viktig träff då jag får träffa likasinnade speciellt nu när det är jag jobbar.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att höra att du trivs med ditt jobb, Anna! Men tråkigt att du känner dig nedvärderad. Ibland kan man få ett dåligt bemötande från omgivningen om man beter sig annorlunda, men så borde det naturligtvis inte vara. Jag kan vara som du: ibland ganska vuxen och ibland väldigt barnslig. Men oftast är jag nog ganska barnslig 😉

      Kul att höra att du trivs på Aspergergruppen och att du träffat likasinnade där! 🙂

      Svara
      1. Mats

        Jag känner mig ofta nedvärderad av människor som inte förstår mig. Jag tror att det är ett av de viktigaste skälen till att jag undviker att umgås med andra människor.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Vad tråkigt att höra, Mats! Jag kände också så förut, men då märkte jag att de som gjorde så inte var riktiga vänner. Riktiga vänner nedvärderar en aldrig! Fast tyvärr kan det vara svårt att hitta riktiga vänner och därför förblir många ensamma.

          Svara
          1. Mats

            När jag sållade bort de vänner som nedvärderade mig så blev det inga vänner kvar så nu har jag inga vänner. 🙁 Men jag är hellre utan vänner än har falska vänner.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag resonerar som du: hellre ensam än med falska vänner. Men ändå är det sorgligt om man förblir ofrivilligt ensam 🙁 Om du någon dag i framtiden skulle bestämma dig för att gå på en Asperger-träff i Göteborg, så hoppas jag att du isåfall hittar likasinnade där!

              Svara
  5. Anna i Skåne

    Jag har en hel del vänner både med AS o normaltfungerande, mitt problem är att när ska man besöka dem?? Har de jobb o barn slutar de ca 16-17 sen är det mat och sen är det läggdags vid19- 20 för små barnen. Var finns tiden?? Helgen vill de oftast umgås med sin egen familj. Ringa o prata har jjag svårt för. Däremot en hel del av mina vänner kan jag besöka väldigt sällan o ändå känna att det var igår jag träffade dem 🙂 Jag skulle vilja ha besök oftare men iom jag knappt besöker dem så lär det inte hända. Känns ibland att min lägenhet/jag är fina/värda nog att besöka. Har också en hund som oxå ställer till det 🙁

    Svara
    1. Mats

      Min erfarenhet av heltidsarbetande småbarnsföräldrar är att de är väldigt självupptagna personer. Jag har en del gamla barnsdomskompisar som lever ungefär de liv som dina vänner gör och vi har ingen kontakt alls längre. Det handlar inte bara om bristen på tid utan också om att vi har totalt olika intressen nuförtiden. Deras liv handlar om förskola, barnvagnar, blöjbyten, sömnproblem, bensinpriser, antal liter mjölk som går åt under en vecka etc. Utöver att samtalsämnena är ointressanta för mig så pratar de dessutom i munnen på varandra, kommer aldrig fram till någonting vettigt, hoppar mellan samtalsämnena och har massa ungar springandes omkring sig hela tiden som omöjliggör att hålla en röd tråd i ett samtal. Jag hade på allvar kunnat ha mer intelligenta samtal med din hund än med mina gamla barndomsvänner som är upptagna av familjelivet.

      Svara
  6. Linda M

    Så glad att jag hittat din blogg! Jag känner igen mej så mycket i diagnosen Asperger trots att jag inte har fått någon diagnos.
    Skönt att kunna läsa om situationer som man kan känna igen sej i och kanske ta lärdom av.
    Jag vill helst inte jobba heller om jag fick välja men jag måste nu göra Fas3 eftersom jag inte hittat något jobb sedan 2011. Jag mår bäst när jag går hemma och vet att jag har hur lång tid som helst på mej att utföra diverse uppgifter i hemmet och samtidigt hinna med mina egna intressen. Jag blir stressad när jag inte får tid över för mej själv när tiden fylls 8 timmar på en arbetsplats, en dag i veckan på körövning med kören Mixemble (under augusti två dagar i veckan när vi övar inför en stor konsert) plus att jag sysslar med hemförsäljning för PartyLite på fritiden! Utöver detta skulle jag vilja sitta och skapa undertexter till serien Doctor Who bara för nöjes skull men det har nu fått hamna på hyllan under något år då jag har haft fullt upp med annat. Jag gillar dessutom att sticka och virka och det försöker jag att pressa in däremellan.
    Utöver detta ska man ju hinna med att träffa vänner och underhålla bekantskapen. Jag vill gärna ha vänner men har lite svårt att underhålla kontakterna annat än genom att bjuda in till PartyLite-visningar, vilka knappt några vill komma på. Jag har bara fixat ett par födelsedagsfester och borde egentligen genomföra fler spelträffar eller videokvällar som kanske lockar fler folk att komma. Dessa har jag endast bjudit in till via Facebook eftersom jag tycker att det är lättare att göra så istället för att ringa folk.

    Nu flummar jag iväg lite men hoppas att du förstår vad jag menar! Jag tycker att det är lättare att uttrycka mej i text än i tal eftersom jag då har möjlighet att editera innan jag skickar iväg.

    Hoppas att du får en bra bild av mej och att det kanske kan bidra till dina föreläsningar på något sätt.
    Mvh Linda

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Linda!

      Tack för att du delade med dig av dina tankar. Vad tråkigt att höra att du hamnat i FAS 3, det låter riktigt jobbigt! Själv är jag emot FAS 3 helt och hållet, jag tycker att man ska betala en riktig lön för de timmar man jobbar. Jag skulle aldrig någonsin kunna jobba 8 timmar, det är helt otänkbart för mig! Förut jobbade jag 6 timmar om dagen, och på den tiden var jag gift och min exman skötte ALLA hushållssysslorna. Men ändå gick jag in i väggen och jag var så trött att jag inte ens orkade kamma håret! Jag hoppas verkligen att du inte behöver arbeta 8 timmar om dagen i FAS 3.

      Jag föredrar också att uttrycka mig i skrift eftersom då hinner jag tänka på hur jag ska uttrycka mig. Men sen gillar jag iofs att prata också 🙂

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *