Kategorier
Autismspecifika strategier

Vad göra när en närstående inte vill acceptera ens diagnos?

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om tre typer av människor: de som redan förstår vad Aspergers syndrom och autism innebär, de som är okunniga men villiga att lära sig mer och de som inte vill förstå. Som jag konstaterade i blogginlägget så kan man oftast påverka de som tillhör de första två kategorierna, men den sistnämnda persontypen brukar däremot vara omöjlig att påverka. Dessa personer har ju redan bestämt sig i förväg för att Aspergers syndrom bara är påhitt.

Men vad göra när ens närstående råkar tillhöra den sistnämnda kategorin? Man kanske har provat på ett flertal olika tips att resonera med och hantera personen, och kanske försökt informera honom eller henne om vad asperger innebär, dock utan resultat. Då kanske allt börjar kännas hopplöst och man undrar vad man kan göra.

Något jag har lärt mig genom åren är att man aldrig kommer att kunna ändra på andra människor utan endast sig själv. Och eftersom det nästintill är omöjligt att förändra någon som redan i förväg har bestämt sig för att autism bara beror på dålig uppfostran, måste man isåfall fundera på hur man vill agera i situationen. Som jag ser det finns det tre alternativ:

1. Fortsätt umgås med personen som vanligt.

Man kan såklart isåfall tala om för personen att man inte tänker diskutera diagnosen något mer och byta ämne direkt om ämnet autism mot förmodan skulle komma på tal igen. Men annars fortsätter man som vanligt.

Fördelen med metoden är att man slipper hamna i konflikt med någon. ackdelen är att man riskerar att irritera sig på att personen inte förstår sig på ens diagnos. Själv hade jag inte gillat att spendera tid med någon som inte respekterar att jag har Aspergers syndrom och därmed vissa utmaningar i vardagen.

2. Fortsätt umgås men dra ner på umgänget.

Man börjar helt enkelt umgås bara när man måste alternativt när man är en större grupp. Då kanske man slipper störa sig på personen tack vare att man distanserat sig från den men samtidigt har man inte gått så långt att man skulle sagt upp kontakten helt. Det här alternativet kan vara en slags mellanväg.

3. Säg upp kontakten med personen.

Fördelen med metoden är att man har sagt ifrån ordentligt när man blivit sårad och visat att man inte accepterar vad som helst. Man slipper dessutom bli sårad i framtiden. Men nackdelen är att man riskerar att sakna personen om man haft roligt tillsammans. En annan nackdel kan vara att det riskerar att leda till konflikter, speciellt om personen tillhör släkten och flera personer blir inblandade.

Hur man väljer att agera när en närstående inte accepterar ens diagnos trots att man försökt resonera med personen är upp till var och en. Eftersom varje situation är unik, finns det inget rätt och fel här utan man får väga upp alla för- och nackdelar mot varandra och fundera noggrant.

Ens agerande beror såklart också på vilken relation man har till personen. Det är ju betydligt lättare att säga upp kontakten med en vän än med sin pappa, mamma eller syskon! Men vilket av dessa alternativ man än väljer så kommer det alltid vara en svår situation.

7 svar på ”Vad göra när en närstående inte vill acceptera ens diagnos?”

Jag brukar tänka att ok om hen inte orkar ta till sig min diagnos Asperger så finns i alla fall en utredning med en massa olika tester av psykolog, arbetsterapeut och läkare +föräldraintervju och intervju med diverse annan vårdpersonal som sammantaget visar på allvarliga svårigheter i vardagen och som förklarar varför jag har och har haft det svårare än en hel del andra med vissa saker. Min utredning förklarar bl a varför jag inte har möjlighet att bara börjar leva (ofta handlar det om att göra) som andra:) och varför jag blir sjuk av det!

Diagnos + utredning har gjort att jag fått rätt till nödvändig stöd och hjälp från ett antal olika håll som jag inte hade fått annars. Jag hade nog inte levt idag om det inte vore för den hjälp jag kunde få tack vare diagnosen! Utredningspsykologen var utomordentligt bra och lärde också känna mig ytterligare i terapi både innan och efter diagnosen satts. Kalla det
”flitigalisas syndrom” om det känns mindre jobbigt brukar jag tänka!

Men visst, alltid kommer det nog finnas anhöriga som ifrågasätter vissas diagnoser. I vissa fall kan det nog handla om att det är lättare att skjuta den nära anhöriges problem ifrån sig, förminska dom, blunda för dom istället för att närma sig den som fått diagnos och dennes upplevda svårigheter i vardagen. Vissa skulle kanske behöva fråga sig varför en som fått diagnos skulle vilja lura sin omgivning att hen skulle ha det jobbigare än hen egentligen har? ? Varför tror man nåt sånt öht, varför kommer man på sådana tankar? Har man problem själv månne?

Jag känner precis som du. Diagnosen och utredningen gav mig möjligheten till hjälp och stöd och jag tror inte att jag hade levt idag om jag inte hade fått diagnosen med tanke på hur sjuk det gjorde mig att försöka leva som andra människor. Jag var helt slut och hade ingen livslust. Jag brukar tänka att det är tur att jag lever idag och inte var ung på exempelvis 60-talet för på den tiden fanns det ingen kunskap om Aspergers syndrom och därmed hade jag inte fått någon diagnos i tid och därför inte heller stöd och hjälp om jag hade varit äldre än vad jag är. Jag var med mina 24 år ändå relativt ung för att få diagnosen sett till att många inte fått diagnosen förrän i 40- eller 50-årsåldern. Men dagens barn och ungdomar får förhoppningsvis sin diagnos betydligt tidigare än vad jag fick min.

Jag har också undrat vad de som ifrågasätter ens diagnos har för problem. Jag undrar om det beror på att de tror att vi bara är lata och bekväma av oss och därför överdriver våra svårigheter. Eller beror det kanske på att de själva är missnöjda med sina egna liv och blir därför avundsjuka på att vi kan få stöd och hjälp och därmed en möjlighet till bättre livsvillkor än vad vi hade innan diagnosen? Jag vet inte.

Svara

Många gånger kan det vara lättare om den som har svårt att ta till sig kunskap pga av olika orsaker när jag som anhörig försöker berätta blir hänvisad til Autism & Aspergerföreningens gratis webbkurs som heter e-autism. Googla ordet så hittar du länk dit. Information som ges på ett sådant neutralt sätt kan vara lättare att ta till sig eftersom man då inte är så påverkad av relationen till mig som ” förmedlare ”

Jag håller verkligen med! Jag tror faktiskt att jag tipsade om e-autism i något äldre blogginlägg för ett par år sen. Bra att du påminde mig om e-autism, jag kanske borde tipsa om sidan igen 🙂

Däremot så tror jag ändå att det finns en viss kategori människor som är emot diagnoser och vars åsikter man inte kan påverka, oavsett hur mycket man försöker förklara för dem och informera om vad autism innebär. De är helt enkelt inte mottagliga för information. Men sen finns det även de som är lite emot i början men ändå är mottagliga för information 🙂 Jag håller med om att det är bäst att förmedla informationen på ett neutralt sätt.

Svara

Jag har den precis motsatta frågan. Vad gör man när ens partner inte vill acceptera SIN diagnos? Min flickvän fick sin diagnos vid 40 (asperger) men vägrar än idag acceptera den, med följden att alla svårigheter hon möter i relation till andra människor kvarstår. Jag vet att det aldrig ”går bort” men insikten hade gjort det enklare för både henne, mig och andra att interagera.

Nu vet jag inte hur länge sen det var hon fick sin diagnos, men ibland kan det vara en process att acceptera att man har en funktionsnedsättning. Vissa kan behöva månader eller ibland till och med några år innan de är redo att acceptera att de har autism. Om hon inte är redo att acceptera diagnosen idag tycker jag inte att du ska tjata på henne om diagnosen utan låta henne vara. Hon kanske behöver fokusera på annat ett tag!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *