“Vad gullig du är”, del 2

Igår skrev jag om att jag kan bli irriterad om andra ser mig som “gullig” bara för att jag gör annorlunda val i livet och prioriterar annorlunda. Jag vill bli tagen på allvar även om jag är annorlunda, och jag vill inte få kommentarer hela tiden om mitt annorlundaskap!

På samma sätt skulle en homosexuell person förmodligen ta illa upp om man gång på gång frågade påminde h*nom om att h*inte är är som alla andra för att h*n är homosexuell och klappade h*nom i huvudet bara för att h*n har en partner av samma kön. Jag tror att de flesta homosexuella vill att deras vänner behandlar deras partners precis på samma sätt som kompisgängets heterosexuella partners blir behandlade. Och jag vill också att mina matvanor och rutiner blir tagna på allvar. Jag vill exempelvis inte få kommentarer som: “jag antar att du följt dina matrutiner idag också? Du är såååå gullig”, på samma sätt som en homosexuell person förmodligen inte vilja höra kontinuerligt: “har du sett någon snygg kille/tjej idag då? Åhh, såååå gulligt” (om syftet är att kommentera personens homosexualitet). 

Jag blir jätteglad när åhörarna på mina föreläsningar och mina bloggläsare ställer frågor till mig om mitt liv eftersom de läser min blogg/kommer på min föreläsning av en anledning: de vill lära sig mer om Aspergers syndrom! Men när privatpersoner frågar mig saker i andra sammanhang, undviker jag ibland att svara om jag märker att deras respons på mina svar alltid blir “vad gullig du är” och de inte har något seriöst syfte med frågorna. Om jag har en känsla att andra människor ställer frågor till mig bara för att de tycker att det är underhållande att få avvikande svar, slutar jag svara på frågorna.

Några exempel på frågor jag undviker att svara på är:  Jag vill se när du beter dig aspigt, kan du göra det? Hur mycket tid lägger du exakt på mina specialintressen och vad gör du exakt då när du sysslar med dem? Vilka maträtter äter du varje dag, och när åt du något annat senast? Hur mycket pengar tjänar du, och vad lägger du dina pengar på?” Och när jag sedan svarar, blir svaret: “vad gulligt”.

Oftast känner jag på mig direkt om personen ställer frågor bara för att h*n tycker att det är “gulligt” att någon lever ett annorlunda liv eller om h*n har ett seriöst syfte med frågorna, nämligen att bemöta oss med Aspergers syndrom bättre eller att lära sig mer om Aspergers syndrom. En person som har ett seriöst syfte med frågorna säger ofta: “Anledningen till att jag ställer så här många privata frågor är att min bror också har Aspergers syndrom, och jag vill göra livet lättare för honom, därför ställer jag så här många frågor om ditt liv”. Då blir jag bara glad och svarar gärna!

Ett av mina viktigaste uppdrag som Aspergerinformatör är att förmedla till åhörarna på mina föreläsningar att alla bör bli accepterade som de är så länge man inte stör någon annan. Hur avvikande personen än är, bör man ta denne på allvar och tolerera annorlundaskap. Tyvärr tror jag inte att vi annorlunda människor blir tagna på allvar och behandlade på samma sätt som alla andra så länge andra människor kallar eller ser oss som gulliga istället för de vuxna personer vi är!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

24 tankar kring ”“Vad gullig du är”, del 2

  1. hl

    Jeg kunne sikkert blitt kalt gullig fordi jeg hører på julemusikk i dag 30. mars. Men vi har ikke ordet på norsk. Jeg skjønner hva du mener. Man vil bli tatt på alvor. Men jeg vil også bli tatt hensyn til og godtatt som annerledes enn de andre. Og vet du hva Paula? Å lese bloggen din er et av høydepunktene mine på en vanlig dag.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad glad jag är över att höra att det är en av höjdpunkterna i ditt liv att läsa min blogg 🙂

      Jag vill precis som du bli accepterad som annorlunda. Jag tycker inte alls att det är konstigt att du lyssnar på julmusik idag för vem är det egentligen som har sagt att man bara ska göra sådana saker i december? Det sägs att vi som har Aspergers syndrom är oflexibla, men i sådana här situationer är det ofta snarare neurotypiker som är oflexibla eftersom de tycker att det är viktigt att följa rutiner/traditioner.

      Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Att säga “vad gullig du är” om någons rutiner, matvanor o.s.v. är att förminska den personen. Även om det inte är avsikten, så blir det så. Jag förstår verkligen att du tar illa vid dig, det skulle jag också ha gjort. Dessutom finns det gränser för vad man frågar andra människor. Man frågar t.ex. inte någon vad denne tjänar om man inte känner personen väl. Att fråga vad någon lägger sina pengar på är ännu värre, det är sådant som föräldrar frågar sina vuxna barn och då tycker jag att den kan vara okej (även om det kan vara enerverande såklart) men man frågar absolut inte en föreläsare/ytligt bekant/annan person man egentligen inte känner om sådant!

    Det här med att folk frågar om ens privatekonomi har jag också varit med om, och det känns jättejobbigt. Ibland skriver jag om det på bloggen, och då är det helt okej om mina läsare frågar, men då är saken i ett helt annat läge eftersom jag själv valt att berätta.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag håller med dig! Men på något sätt känns det som att det anses vara mer okej att fråga andra människor vad de tjänar och vad de lägger sina pengar på om man lever på socialbidrag eller aktivitetsersättning. Jag förstår dock inte alls varför.

      Jag är som du: jag svarar gärna när mina bloggläsare (eller åhörarna på mina föreläsningar) ställer frågor till mig, och på bloggen har jag ju själv valt att berätta om hur det är att leva ett annorlunda liv. Men privat vill jag i vissa situationer smälta in och inte alltid bli påmind om mitt annorlundaskap genom att få frågor hela tiden.

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Det har jag också lagt märke till. När jag jobbade eller pluggade fick jag inte alls lika ingående frågor om min ekonomi som jag ibland får nu när jag lever på aktivitetsersättning. Att det är så kan säkert bero på många saker, t.ex. att icke arbetande människor får allt lägre status i samhället, eller att många inte vet så mycket om det här med sjukskrivningar, olika ersättningar o.s.v. att de frågar för att de är nyfikna och inte tänker på att den andra personen kanske tycker att de frågar för mycket.

        Svara
        1. Mats

          Att det är så kan säkert bero på många saker, t.ex. att icke arbetande människor får allt lägre status i samhället, eller att många inte vet så mycket om det här med sjukskrivningar, olika ersättningar o.s.v. att de frågar för att de är nyfikna och inte tänker på att den andra personen kanske tycker att de frågar för mycket.

          Jag tror inte att icke arbetande människor får allt lägre status i samhället. Ekonomiskt kanske det stämmer men jag tycker inte att det stämmer socialt. Visst har man låg status om man är arbetslös men jag tror ändå att det är mer accepterat nu än det någonsin har varit att vara arbetslös. Jag tror det beror på att det är vanligare att vara arbetslös nu än det var mellan 1960-1980. Det har blivit mer normalt och ju mer normalt någonting är ju mer accepterat är det.
          Även att ha en psykiatrisk diagnos är nog mer odramatiskt än det var förr i tiden. Det är fler som har diagnoser och det talas allt mer öppet om psykiatriska diagnoser.

          Jag tror att avundsjuka kan vara en förklaring till att människor misstänkliggör människor som har sjukersättning/aktivitetsersättning. Jag tror att människor som tvingar sig i väg till ett arbete som de avskyr varje dag kan tycka att det låter väldigt behagligt att leva på sjukersättning/aktivitetsersättning. Att verkligheten många gånger ser annorlunda ut spelar inte så stor roll så länge de inte inser det.

          Jag kan ärligt säga att det finns arbeten som jag inte sörjer att jag inte klarar av. Jag är tex inte det minsta lockad av att arbeta i kassan på en matbutik 40 timmar/vecka. Men att jag känner så kan faktiskt delvis bero på att jag är diagnosticerad med Aspergers syndrom. Jag har nämligen läst någonstans att pengar fungerar som en sämre motivationshöjare för människor med Aspergers syndrom än vad de gör för normala människor. Detta är om det stämmer lite lustigt eftersom vi som har Aspergers syndrom hade löst några av våra problem med just pengar (städhjälp, matlagning, barnpassning, läxhjälp osv). Men hjärnan fungerar nog inte riktigt så att den som behöver pengar mest är den som också motiveras mest av pengar. Jag tror det snarare är tvärtom att den som saknar pengar många gånger inte har tillräckligt stor drivkraft att tjäna pengar.

          Svara
          1. Anna

            Jag har aldrig fått särskilt ingånde frågor när jag berättat att jag är sjukskriven, tvärtom tycker jag att folk mest verkar bli skraja och slutar fråga direkt när jag har berättat att det. Varken att bli utfrågad eller att ingen frågar någonting alls tycker jag är särskilt bra. Jag kan även känna att personer som står nära inte vill fråga för mkt om sjukskrivningen och mitt mående ibland. Det kanske beror på att de är rädda att de sätter igång en massa jobbiga känslor hos mig genom att fråga eller att de tror att de lägger sig i. När de inte frågar får jag för mig att de inte bryr sig och då känner jag mig inte så inspirerad till att berätta om hur jag mår, så det blir väl lite av en ond cirkel.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag förstår dig! Men det kan faktiskt vara så att dina närstående bryr sig mycket om dig och vågar inte ställa frågor av anledningar du nämnde, men jag kan förstå att du tycker att det är jobbigt att de inte frågar.

              När jag hade aktivitetsersättning, frågade vissa människor ut mig extremt mycket medan andra bytte ämne direkt när jag berättade att jag fick aktivitetsersättning eller att jag hade Aspergers syndrom. Så det verkar vara mycket olika hur människor reagerar.

              Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, så verkar det vara. På något sätt känns det som att man får mycket mer privata frågor om man avviker från normen på ett eller annat sätt. En gång hörde jag en rullstolsburen person berätta att hon fått många frågor om hon kan ha sex med sin man och hur de isåfall gör. Jag blev riktigt chockad och kunde knappt tro mina öron. Jag tycker inte man frågar andra människor om hur de har sex med sina partners, oavsett om de har en funktionsnedsättning eller ej! Jag misstänker att hon fick dessa frågor bara för att hon satt i rullstol.

          Svara
          1. Mats

            Jag är nyfiken på hur en tjej som sitter i rullstol har sex men jag hade aldrig ställt frågan om jag inte kände tjejer väldigt, väldigt väl och visste att det var okej att ställa en sådan fråga till henne.

            Sedan behöver man nog inte ha alltför mycket fantasi (även den mest fantasilösa aspergaren borde ha en rimlig chans) för att förstå hur en tjej som sitter i rullstol har sex. Jag ger er ett tips: Hon tar nog inte med sig rullstolen ner i sängen och benen börjar nog inte fungera bara för att hon lägger sig i sängen.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Hon borde testa att svara helt allvarligt att förlamningen försvinner när man ligger i sängen och har sex och kolla på reaktionerna.

              Om man känner personen väldigt väl och har en sådan relation att man kan prata om sådana här saker med varandra och personen som ställde frågan också hade kunnat berätta hur han/hon har sex, det ju är en annan sak. Men det tillhör riktigt inte vanliga samtalsämnen att fråga sina halvbekanta vilka sexställningar de föredrar.

              Svara
              1. Mats

                Hon borde testa att svara helt allvarligt att förlamningen försvinner när man ligger i sängen och har sex och kolla på reaktionerna.

                😀

      2. Mats

        Men på något sätt känns det som att det anses vara mer okej att fråga andra människor vad de tjänar och vad de lägger sina pengar på om man lever på socialbidrag eller aktivitetsersättning. Jag förstår dock inte alls varför.

        Det kan beror på att det är de som betalar. Man brukar bli mer intresserad av hur pengar används om det är man själv som betalar. Vi som lever på bidrag lever ju på andra och på sätt och vis tycker jag att det är normalt att de är intresserad av hur deras pengar används. Men mest tror jag det beror på nyfikenhet, avundsjuka och brist på bättre samtalsämnen.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, så är det nog. Men jag gillar inte mentaliteten “det är vi som betalar” för jag ser sjukförsäkringen som vilken annan försäkring som helst. Innan jag fick min Asperger-diagnos och arbetade, tänkte jag aldrig att det var orättvist att jag betalade skatter samtidigt som vissa satt hemma och hade sjukersättning. På den tiden tänkte jag aldrig att jag själv skulle hamna i den sitsen någon dag. Men tyvärr finns det arbetande människor som ser sig överlägsna de som är sjuka, och det är synd.

          Avundsjuka är säkert en av förklaringarna, precis som du skriver. Men jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara avundsjuk på någon som saknar arbetsförmåga. De som kan jobba borde istället vara tacksamma för att de har ork. Men ibland handlar det om okunskap.

          Svara
          1. Mats

            Men jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara avundsjuk på någon som saknar arbetsförmåga.

            Jag tror som sagt att de inte ser helheten. Det är inte konstigt om de är avundsjuka på människor som får betalt för att gå hemma hela dagarna om de inte förstår innebörden av att leva på sjukersättning/aktivitetsersättning. Det blir inte bättre att de kanske vantrivs på sina jobb.

            Svara
  3. Mats

    Men när privatpersoner frågar mig saker i andra sammanhang, undviker jag ibland att svara om jag märker att deras respons på mina svar alltid blir ”vad gullig du är” och de inte har något seriöst syfte med frågorna. Om jag har en känsla att andra människor ställer frågor till mig bara för att de tycker att det är underhållande att få avvikande svar, slutar jag svara på frågorna.

    Hur gör du för att undvika att svara då? Säger du att säkerhetspolisen har förbjudit dig att yttra dig i frågan, nonchalerar du frågeställaren eller hur gör du?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har ingen färdig mall, utan jag gör lite olika beroende på situationen. Ibland byter jag bara ämne, och ibland säger jag rakt ut att jag inte vill prata om mitt liv. Förut svarade jag däremot på alla frågor jag fick, men jag ångrade mig ofta senare att jag hade varit så öppen. Därför bestämde jag mig för att aldrig mer svara på frågor om det inte känns bra för mig och jag har en känsla att jag inte blir tagen på allvar, och det löftet har jag hållit.

      Svara
  4. Gösta

    Får jag våga en gissning på att det är vanligare att kvinnor än män blir kallade “gulliga” på det där lätt nedvärderande sättet? I varje fall har aldrig jag fått höra det, och jag har heller aldrig hört någon av mina manliga vänner, vare sig de med eller utan bokstavsdiagnoser, säga något om att de blivit kallade så. Jag har blivit kallad konstig, knäpp, udda, egen, egotrippad, rigid och liknande på grund av mina vanor, men aldrig gullig. De få gånger jag blivit kallad gullig är när jag gjort något för en kvinna eller för mina barn som de har uppskattat.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det kan mycket väl vara så att det är vanligare att kvinnor blir kallade för gulliga än att män blir det. När jag tänker efter, har jag fått höra oftare från kvinnor än män att det är jobbigt att bli kallad för gullig, vilket kanske beror på att kvinnor oftare får höra det. Men vad skönt att du inte bli kallad för gullig! Fast jag skulle nog oftast inte gilla att bli kallad för konstig heller, men det beror också på situationen och hur man säger det.

      Svara
      1. Gösta

        Konstig är helt OK, åtminstone tycker jag det. Jag har inget behov av att vara “normal” eller “som alla andra”. Jag är hellre mig själv, och sen får andra tycka vad de vill om det.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag föredrar också ordet “konstig” framför ordet “gullig”, men då får ordet “konstig” användas på rätt sätt. Jag kallar mig själv också skämtsamt för konstig ibland 🙂 Egentligen är jag helt normal i mina ögon, men i samhällets ögon är jag säkert konstig ibland, och det brukar jag ibland skämta om. Jag skulle inte heller vilja vara som alla andra.

          Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *