Varför ditt autistiska barn inte träffar sina vänner

Ibland får jag oroliga mejl från föräldrar till autistiska barn som undrar varför deras barn inte tar initiativ till att träffa sina vänner trots att barnet verkar ha genuint roligt de gånger det väl träffar dem. Det som brukar oroa föräldrarna är att barnet i deras tycke träffar sina kompisar alldeles för sällan. “Alldeles för sällan” är såklart ett ytterst subjektivt begrepp och brukar i sammanhanget betyda allt ifrån en gång i månaden, två gånger om året, en gång vartannat år eller ännu mer sällan.

Träffar mina vänner sällan

Det är självklart omöjligt för mig att som utomstående uttala mig om det specifika barnet (autism tar sig trots allt olika uttryck hos oss autister) men däremot kan jag utgå ifrån mig själv och berätta om mina motiv. Numera umgås jag endast med människor jag verkligen vill umgås med vilket tyvärr inte var fallet när jag var yngre, men ändå träffar jag mina vänner rätt så sällan. Även om jag har genuint roligt de gånger vi väl ses är det helt normalt för mig om det går ett halvår eller ett år mellan träffarna.

Har aldrig tråkigt hemma

“Hur kommer det sig?”, undrar du kanske. Jo, grejen är att jag är en ensamvarg som njuter av ensamtid. Om jag spenderar tid hemma, har jag aldrig någonsin tråkigt (nej, jag överdriver inte). För mig är det oförståeligt hur man kan bli rastlös eller få tråkigt i sitt eget hem. Jag har valt att flytta in i min lägenhet eftersom jag trivs i den, och när jag väl trivs så trivs jag ordentligt. Hemma har jag allt jag behöver: internet (det finns alltid intressanta saker att läsa på nätet) och böcker. Sedan har jag skogen bredvid vilket är väsentligt för mig så här under blåbärssäsongen. Något annat behöver jag inte!

Har inte tröttnat på situationen

Så här under Covid-19 har jag suttit hemma i 7 månader och nej, jag har inte börjat tröttna på situationen och förstår inte hur jag skulle kunna göra det. Mitt hem och blåbärsskogen ger mig all den stimulans jag behöver, något annat behöver jag inte. Jag har aldrig upplevt dessa tomhetskänslor som många andra beskriver att de känner när de är ensamma under längre stunder. Jag har bara varit glad och trivts i min ensamhet hemma. Om jag inte hade haft min kille (jag har ju inte träffat honom heller under dessa 7 månader p.g.a smittspridningen) så skulle jag kunna ha det så här i minst 20 år till!

Träffarna blir inte av

Eftersom jag inte behöver sällskap för mitt psykiska välbefinnande (jag vet att detta låter provocerande för många men så är det!) så har jag inte ett lika stort incitament för att ta initiativ och föreslå träffar. Skulle jag i likhet med många andra människor känna tomhetskänslor efter att ha spenderat längre perioder ensam skulle jag nog kontakta mina vänner oftare helt naturligt utan att tänka på det. Men jag trivs så otroligt bra i mitt hem att det inte blir av att jag kontaktar mina vänner och tar initiativ till träffar trots att jag genuint haft roligt med dem när vi väl har setts.

Bryr mig om mina vänner

Mitt beteende handlar absolut inte om att jag inte skulle bry mig om mina vänner utan om att jag är en ensamvarg som har ett mycket stort behov av ensamtid och trivs för bra hemma. Jag har valt att vara vän med mina vänner eftersom jag trivs i just deras sällskap, inte för att jag skulle känna ett behov av sällskap rent allmänt. Jag stormtrivs som sagt i mitt eget sällskap och har inte under Covid-19 känt en enda gång att jag skulle behöva socialt sällskap för omväxlingens skull istället för att underhålla mig själv. Trots att jag genuint tycker om mina vänner alltså.

Viktigt att respektera barnets val

Så här är det för mig, men hur det är just för ditt barn kan jag inte uttala mig om. Ett undandragande beteende kan bero på allt ifrån fri vilja, depression, mobbing, konflikter eller någon sjukdom som gör att man saknar ork. Därför föreslår jag att du frågar ditt barn hur det mår och om det känner sig tillfreds med situationen. Om det visar sig att ditt barn genuint trivs i sitt eget sällskap är det viktigt att du respekterar barnets val. Att umgås med människor mot sin vilja är mycket mer skadligt än vad många tror, och ja, jag talar av egen erfarenhet!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *