Varför får man en neuropsykiatrisk diagnos?

När man har Aspergers syndrom och/eller andra neuropsykiatriska diagnoser, har man ofta de drag och svårigheter som även många andra människor har, men i en mycket större grad. Och det är just denna gradskillnad som gör att många människor har svårt för att förstå sig på oss som har Aspergers syndrom.

Om vi var döva, blinda eller satt i rullstol, skulle andra människor förmodligen ha förståelse för att vi inte klarar av exakt samma saker som andra människor. Men förutom att neuropsykiatriska diagnoser är s.k osynliga funktionsnedsättningar och våra svårigheter inte alltid syns utåt, har vi svårt för saker som de flesta andra människor tycker är jobbiga. Vem tycker exempelvis inte att det är jobbigt att åka kommunalt, jobba heltid eller att göra hemsysslor? Vilket barn tycker inte att det är jobbigt att gå i skolan, att sitta i ett stökigt klassrum eller att stå i kö? 

Men skillnaden ligger i om svårigheterna faktiskt är en funktionsnedsättning och hindrar en från att exempelvis försörja sig själv och från att leva ett s.k vanligt liv. Att man blir hindrad att leva som andra människor är just det som är avgörande om man får en neuropsykiatrisk diagnos eller ej. Om ett barn exempelvis tycker att det är så jobbigt att gå i skolan att hen absolut inte kan gå dit, eller att det är så jobbigt att stå i kö att hen inte kan gå ut alls från hemmet för risken finns att man måste köa på exempelvis toaletter eller nöjespark, är hen hindrad att leva som andra barn. Och det är bland annat i just sådana situationer neuropsykiatriska diagnoser ställs.

När läkarna utreder om ett barn exempelvis har Aspergers syndrom, tar läkaren naturligtvis hänsyn till att de allra flesta barn tycker att det är jobbigt att gå i skolan och att göra läxor. Professionella läkare är dessutom medvetna om att dåliga hemförhållanden och andra trauman kan påverka ett barns beteende, och därför är det viktigt att utreda vad som är vad. Vad beror på diagnosen och vad skulle kunna bero på uppväxten?

Ibland blir människor upprörda när de får läsa om diagnoskriterierna för Aspergers syndrom eftersom de anser att alla människor besitter dessa egenskaper. Men det handlar absolut inte om att man bara tycker att livet är “lite jobbigt” utan man klarar faktiskt inte av att uppfylla de krav som ställs på en. Och det är därför man får en diagnos! 

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

11 tankar kring ”Varför får man en neuropsykiatrisk diagnos?

  1. HL

    ” Att man blir hindrad att leva som andra människor är just det som är avgörande om man får en neuropsykiatrisk diagnos eller ei” Nettopp!

    Svara
  2. Thegra

    Det där får jag ständigt höra när jag försöker förklara mitt barn (eller mig själv). “Men så där är det ju för de flesta…” Så otroligt frustrerande, för det får mig att känna mig obegriplig, och även att tvivla på min egen upplevelse…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad jobbigt att du ständigt måste förklara dig! Jag förstår att du tycker att det är frustrerande. Tyvärr verkar andra människor inte alltid förstå att läkarna faktiskt vet vad de gör. Man får ju en diagnos just för att de allra flesta människor INTE har det så som man själv. När jag var nydiagnostiserad, fick andra människors bemötande mig att tvivla på mig själv, men idag har jag förstått att andra människor saknar kunskap.

      Svara
  3. Christopher Wilkman

    Det värsta kruxet är ju att man inte är “sjuk” i den bemärkelsen. Man är inte “handikappad”. Så man har ju inte rätt till någon ersättning för att man har Aspergers. Hur… GÖR ni andra för att försörja er? Hur får ni tag i jobb, inkomst?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det är olika hur Aspergare försörjer sig. Vissa lever på socialbidrag (men det kan man bara få om man inte är gift eller sambo med någon som jobbar), andra har ett jobb som ofta kan vara en lönebidragsanställning, och några har turen att få sjukersättning från Försäkingskassan. Det finns med andra ord alltså en möjlighet att få ersättning när man har Asperger, men det är inte säkert att man får det. Jag fick t ex inte det när jag ansökte trots att jag hade ett bra läkarutlåtande.

      Jag kan bara svara för min egen del hur jag försörjer mig: från april 2013 till mars 2015 försörjde jag mig på att föreläsa om Asperger. Sedan april 2015 är jag deltidssjukskriven fram till september, så jag får sjukpenning och lite pengar genom att föreläsa. Efter september är det mycket osäkert hur det blir! Om jag inte får fortsatt sjukpenning, kommer det förmodligen bli socialbidrag.

      Svara
      1. Mats

        Efter september är det mycket osäkert hur det blir! Om jag inte får fortsatt sjukpenning, kommer det förmodligen bli socialbidrag.

        Men ska du inte måla om nymålade stolar eller något annat meningslöst i fas 1,2 och 3 innan du satsar på din nya karriär som socialfall? Har du verkligen kvalificerat dig för socialbidrag redan i september?

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jadu, det är en bra fråga. Oavsett vad behöver jag iaf spara en del från min sjukpenning (trots att jag inte får mycket pengar) för man måste ju spara normöverskottet. Så om det blir socialbidrag i höst, kommer jag allra tidigast få det i oktober. Sysselsättningsfaserna kommer jag inte göra oavsett vad socialen säger. Om jag orkade måla om nymålade stolar och liknande, skulle jag också orka ha ett vanligt arbete också! Men socialen har ju konstiga regler så ingenting förvånar mig längre.

          Svara
    2. Mats

      Aspergers syndrom klassas ju som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning så handikappad är man ju på pappret. Att handikappet sedan beror lika mycket omgivningen som det beror på en själv är en annan sak.

      Jag försörjer mig som professionellt socialfall sedan många år eller tillfälligt som jag och socialtjänsten brukar leka att mitt biståndsbehov är när vi ska skoja till det lite extra. Det är ett hårt jobb att leva på socialbidrag ska du veta. Personer som är känsliga för korkade myndighetsbeslut göre sig icke besvär. Ju dummare ju bättre är utgångspunkten och än så länge har vi klarat av att vara oseriösa nästan hela tiden.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *