Varför sådan skam kring psykisk ohälsa?

Arbetskamrater: “Hej Maria, så roligt att se dig på jobbet igen! Vi hörde att du fick läggas in på sjukhus. Var det något allvarligt?

Maria: “Ja, jag har kämpat med min mentala hälsa ganska länge. Jag lider av allvarliga depressioner då och då, och nyligen mådde jag så dåligt att jag utvecklade en psykos och fick läggas in på psykiatrisk avdelning. “

Pinsam tystnad följer. Arbetskamraterna börjar skruva på sig obekvämt. Snart utrbrister någon:
 “ojdå, nu är fikarasten slut”. Alla samlar på sina grejer och lämnar fikarummet. Snart börjar arbetskamraterna undvika Maria och slutar bjuda med henne på gemensamma aktiviteter.

Denna scen, som visserligen är fiktiv, är tyvärr verklighet för många som lever med psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar. Hjärnkolls diskrimineringsstudie visar att drygt 67% av de tillfrågade personer har blivit orättvist behandlade i sociala sammanhang pga sin psykiska ohälsa, och 69% uppger att de hemlighållit sina psykiska problem för omgivningen. Det är skrämmande siffror.

Varför sådan stigmatisering av psykiska sjukdomar i ett land där faktiskt var fjärde lever med psykisk ohälsa? Jag har träffat flera personer med allvarliga depressioner som känt sig tvungna att ljuga för omgivningen om varför de är sjukskrivna, annars hade de riskerat att bli utstötta eller att bli sedda som lata. “Men vaddå, jag känner mig också nere vissa dagar men jag skärper mig och går på jobbet ändå”, får de höra. Eller: “Men varför mår du dåligt egentligen? Jag har en vän som hade en mycket jobbigare barndom än du, men inte har h*n sjukskrivit sig för det”. Som om det inte var någon skillnad mellan en lätt nedstämdhet man kan känna på en dålig dag och en allvarlig depression. Och som om man själv skulle kunna styra över om man insjuknar i depression, som faktiskt är lika mycket en sjukdom som halsfluss och cancer. Men nej, det spelar ingen roll för omgivningen som inte tycker att man har en tillräckligt stor anledning att vara sjuk.

Vissa psykiska diagnoser har möjligtvis lite högre status än andra. Enligt min erfarenhet kan det i vissa kretsar till och med anses vara lite häftigt att ha ADHD, då är man lite cool. Men många personer med Aspergers syndrom som jag träffat känner att de fått ett annorlunda bemötande  när de berättat för omgivningen om sin diagnos, och därför väljer de att hålla tyst. Men själv har jag valt öppenhet. Visserligen presenterar jag aldrig mig själv med orden: “hej, jag heter Paula och har Aspergers syndrom”, men om ämnet kommer upp, vilket det ofta gör, berättar jag gärna. Vissa av mina normalstörda vänner har ibland hyssjat mig och sagt att jag inte borde tala så högt om min diagnos, men själv känner jag att jag inte har någonting att skämmas för. Och det är just därför jag valt att jobba som Asperger-informatör.

Vad jag längtar tills dagen då det inte längre anses vara konstigare att säga att man har en psykisk diagnos än att säga att man har diabetes eller halsfluss. Tills dagen då det inte längre är förknippat med skam att säga högt att man legat på psykiatrisk avdelning, precis på samma sätt som det inte är skambelagt att säga att man varit hos tandläkaren. Hoppas den dagen kommer någon gång! 

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

9 tankar kring ”Varför sådan skam kring psykisk ohälsa?

  1. Mats

    Jag tror att många människor med psykisk ohälsa blir orättvist behandlade pga fördomar som beror på okunskap. En viktig anledning till att jag tänker mig för innan jag berättar att jag har Aspergers syndrom det är att många personer ändå inte förstår vad det innebär att ha Aspergers syndrom. Det är liksom meningslöst att berätta att man har Aspergers syndrom om man inte samtidigt berättar vad Aspergers syndrom är för någonting. Det är inte så enkelt att på kort tid berätta vad Aspergers syndrom innebär och särskilt inte till personer som kanske inte är intresserade av att lyssna. Risken med att bara slänga ur sig att man har Aspergers syndrom utan att få tillfälle att gå in mer i detalj på vad det innebär är att budskapet landar helt fel. I värsta fall blir personerna rädda och i bästa fall vet de bara att man har Aspergers syndrom men inte vad det betyder. Sedan finns det alltid människor som utnyttjar svagheter hos andra människor och som det därför är olämpligt att berätta att man har Aspergers syndrom för.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har rätt Mats, jag tror också att mycket beror på okunskap! Och jag förstår varför du tänker dig för innan du berättar om din Aspergers syndrom. Jag har också tänkt i samma banor, men jag är ändå beredd att ta risken eftersom jag vill visa att vi Aspergare trots allt är ganska vanliga och helt ofarliga människor, och jag hoppas på att skapa en öppnare inställning till psykiska diagnoser genom att visa att jag inte skäms för den jag är. Sen är det lite svårt för mig att dölja det för människor frågar mig ofta vad jag jobbar med. När jag svarar att jag arbetar som Aspergerinformatör, får jag ofta frågan varför jag valt just det yrket. Och då svarar jag att det är för att jag själv har Asperger 🙂

      Dock berättar jag inte alltid, i exakt alla situationer. Jag har inget emot att berätta t ex för mina vänners vänner osv men däremot har jag inte berättat för mina grannar. Fast risken finns naturligtvis att grannarna läst om mig i Dagens Nyheter, sett mig på tv eller hittat bloggen så vem vet, de kanske vet ändå 😉

      Svara
      1. Mats

        Ja som aspergerinformatör får du allt räkna med att inte vara hemlig med din diagnos. Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att lista ut att det finns något samband mellan aspergerinformatör Puala Tilli och Aspergers syndrom. Jag tror att det är många i din omgivning som vet att du har Aspergers syndrom Paula. Du har synts i både DN, HS, SVT osv och det är säkert minst en miljon människor som har läst om dig och sett dig på bild. Det är alltid någon som känner någon som känner till att Paula Tilli är den där tjejen som har Aspergers syndrom.

        Svara
  2. Monica Svensson

    Jag har inga problem med att berätta, men ibland orkar jag bara inte. Det kan bli så mycket följdfrågor och det är inte alltid jag är upplagd för att förklara. Då avstår jag hellre, speciellt som det absolut inte märks något på mig. Jag vet att jag upplevs som glad, pigg och social. Detta är ett jätteproblem för mig, tycker t.o.m. ibland att det skulle vara bättre om mitt yttre avslöjade något om mitt inre. Får för mig att jag skulle mötas av större förståelse då. Som det är nu märker jag att folk inte fattar. Fick aha-upplevelse senast idag! Aha-upplevelse för att jag förstod att folk inte förstår… Insåg att jag tagit för givet att folk förstår men att de faktiskt inte gör det!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Monica!

      Jag förstår att du inte orkar med följfrågor, och då gör du helt rätt i att låta bli att berätta. Det är just därför jag inte berättat för exempelvis mina grannar. För även om jag brukar vara öppen annars, orkar jag inte alltid svara på frågor.

      Jag har haft liknande tankar som du. Jag har ofta önskat att Aspergers syndrom skulle synas utanpå för då skulle jag kanske slippa frågor om varför jag behöver boendestöd, varför jag inte anstränger mig mer, varför jag haft sjukersättning när vissa med samma diagnos orkar jobba osv. Jag har hela tiden förklarat för människor att det gör mig trött att jobba, och då har jag trott att alla förstått vad jag menat. Men en dag förstod jag helt plötsligt att människor faktiskt inte förstått vad jag menat med “trött”: att jag faktiskt varit så trött att jag inte ens orkat kamma håret eller lyfta upp posten från hallgolvet för jag mått fysiskt illa pga tröttheten. Så jag vet vad du menar med en aha-upplevelse 🙂

      Svara
      1. Mats

        Det finns nackdelar med osynliga handikapp men det finns också fördelar som man kanske inte alltid tänker på när man har ett osynligt handikapp. Det kan faktiskt vara en fördel är att inte alltid bli behandlad som funktionshindrad. Jag tror det är jobbigt för människor med väldigt synliga handikapp att alla ser dem som handikappade det första de gör.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, det finns för- och nackdelar med allt. En gång hörde jag en kvinna som satt i rullstol berätta att människor behandlade henne som om hon vore annorlunda inuti, bara för att hennes handikapp syntes utåt. Och hon tyckte att det var jobbigt. Lite ironiskt att många av oss med Asperger har ett helt motsatt problem: människor tror ofta att vi har exakt lika mycket ork som neurotypiska människor bara för att Asperger är en osynlig funktionsnedsättning.

          Svara

Lämna ett svar till Monica Svensson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *