Varför tiger Asperger-barnen ibland om mobbingen?

Share Button

Igår skrev jag om hur omgivningen missförstod mig i tonåren pga mitt avvikande kroppsspråk som många av oss med Aspergers syndrom har. Detta gjorde att ingen vuxen såg att jag faktiskt mådde dåligt och hade självmordstankar, och idag fortsätter jag att skriva om varför ingen såg mig.

En annan orsak till att ingen förstod att jag mådde dåligt var att jag slutade berätta om mobbingen och allt annat som tyngde mig när jag blev lite äldre. Och eftersom jag inte berättade, var det ingen som visste. Varför berättar inte ett Asperger-barn om att h*n blir mobbat, undrar du kanske? Det kan finnas flera olika orsaker. Just i mitt fall var det av följande anledningar:

1. I likhet med många andra barn med Asperger kunde jag inte de sociala samspelsreglerna, och jag förstod inte fullt ut att det också var mobbing när någon sade till mig att jag hade en ful tröja på mig eller när jag blev inlåst i cykelförrådet. Om någon sa till mig att mina kläder var fula, var ju personen bara ärlig, tänkte jag. Däremot förstod jag att det var mobbing när någon sparkade på mig eller slog mig för läraren hade sagt tydligt att man inte fick göra så. Jag önskar att någon hade suttit ner med mig och berättat tydligt vilka beteenden som var acceptabla och vilka som inte var det, men på den tiden visste ju ingen om min Asperger-diagnos och många trodde säkert att jag förstod när jag inte gjorde det. 

2. Jag hade normaliserat mobbingen. Eftersom jag hade varit mobbad sedan förskolan, blev det till slut helt normalt för mig. Jag visste inte hur det kändes att inte vara mobbad och tänkte inte ens på att man borde berätta om det. Vi som har Aspergers syndrom älskar ofta rutiner, och mobbing hade blivit någon slags rutin för mig. Nu är det matte i schemat, nu är det engelska, nu är det lunch och sedan är det mobbing, tänkte jag. Det var inget konstigt med det.

3. I de situationer jag förstod att jag var mobbad, trodde jag att det var mitt fel. Vuxna hade ju sagt till mig att jag kanske blev mobbad för jag ville ofta vara ensam på rasterna, för att jag var för snäll och för att jag hade helt annorlunda intressen än mina klasskamrater, och jag hade tolkat det som att det var okej att mobba människor som var annorlunda. Eftersom jag trots mina försök inte hade lyckats ändra på mig och bli som mina klasskamrater, trodde jag att jag var lat och inte försökte tillräckligt mycket. Och därför var det okej att mobba mig. Jag var helt säker på det.

4. I likhet med många tjejer med Aspergers syndrom, är jag väldigt duktig på att härma andra människor och säga saker som andra vill höra. Som barn iakttog jag mina klasskamraters betende och lade märke till hur de svarade på frågor. När föräldrar frågade sina barn hur dagen hade varit i skolan, märkte jag att barnen bara brukade svara “bra”. Därför gjorde jag alltid på samma sätt. Så även när min dag hade varit dålig, jag hade mått dåligt och varit mobbad, sa jag till mamma att min dag hade varit bra. Det var ju så man skulle göra, trodde jag.

5. Överallt fick jag höra uttrycket “livet är inte lätt”. I likhet med många med Aspergers syndrom tänker jag bokstavligt, och även det här uttrycket tolkade jag mycket bokstavligt. Jag trodde att det betydde att livet var riktigt, riktigt svårt för alla. Att det var normalt att ha en ångestklump i magen varje morgon innan man skulle gå till skolan, drömma mardrömmar på nätterna, behöva ibland ljuga och säga att man var sjuk de dagar man var så rädd att man inte vågade i gå i skolan alls och räkna hur många dagar man hade kvar tills man skulle få dö. Så hade ju alla andra det också, trodde jag. Vad skulle det här uttrycket annars betyda?

 

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

8 reaktion på “Varför tiger Asperger-barnen ibland om mobbingen?

  1. Celine Naminah - En aspiebloggare

    Fashinerande hur vi kan tänka och tolka och fungera så lika i vissa områden och vara så totalt olika i andra. Redan som barn visste jag vad mobbning var. Men flrst efter att ha ägnat många timmar åt att prata med min dåvarande bästis mamma. Hon var underbar och gav mig massa tid.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tror att det ofta är så för oss med Asperger – man kan vara väldigt lika på en punkt samtidigt som man är helt olika i andra 🙂
      Vad bra att du fick stöd av din kompis mamma! Jag tror att det är ganska vanligt att Asperger-barn blir mobbade, och då är det bra att man har någon vuxen man kan prata med.

      Svara
  2. Mats

    Det står på hemsidan att du är född 1979. Det var ingen som visste om Asperger på 80-talet när du gick i skolan Paula. Det förklarar till liten del varför dina lärare inte förstod dig men självklart borde de ha sett och gjort någonting åt mobbningen även om de inte hade ett namn på dina problem.

    Själv blev jag idiotförklarad av en lärare på gymansiet. Jag blir fulll i skratt när jag hör Björklund hylla lärarbehörighet när jag tänker på att en behörig lärare idiotförklarade mig inför hela klassen pga uppenbara Asperger-symptom. Det går nog inte att vara mer “obehörig” som lärare än att man hånar en elev inför klassen pga att eleven har ett avvikande betende. Jag försöker förlåta honom genom att tänka han inte kunde bättre. Han var en idiot som inte hör hemma i skolan. Det finns inga högskolepoäng i världen som kan hjälpa upp en sådan medfödd opedagogisk personlighet och det är tyvärr långt ifrån alla lärare som klarar av att kompensera okunskap med medmänsklighet och god människokännedom.

    Jag hoppas att lärarna lyssnar på er aspergerinformatörer när ni är ute och föreläser och att de barn som går i skolan i dag slipper lida sig igenom skolan bara för att ingen ser deras behov. Tyvärr tror jag inte att det är bättre nu än då jag gick i skolan. För mig var skolan ett fängelse som jag tyvärr inte hade mod nog att be dra dit pepparn växer innan jag hade plågat mig igenom hela grundskolan och gymnasiet. Jag fick betala ett högt pris för min skolutbildning och då var jag ändå duktig i skolan och hade lätt för mig i skolämnena.

    Jag har när jag tänker efter inte fått någon som helst hjälp av samhället för mina aspergerproblem bortsett från socialbidrag. Det beror inte enbart på samhället utan också på att jag precis som du Paula har lidit i det tysta. Men det beror också på att många vuxna inte kan eller inte vill se symptomen på lidandet. Samtidigt är det lite lustigt att de misstag som skolan gjorde under alla år gör socialtjänsten om mot mig nu. Det är precis samma okunskap och samma brist på medmänsklighets om under skoltiden. Det kommer inte att finnas brist på arbete för er aspergerinformatörer. 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att höra att du också hade det jobbigt i skolan! Jag tror att det är så, precis som du skriver längre ner, att ungefär hälften av barn med Aspergers syndrom blir/har blivit mobbade i skolan. Det är en skrämmande siffra, men tyvärr blir man ett lätt mobbingsoffer om man skiljer sig från normen och eventuellt kanske är lite socialt naiv som många barn med Asperger är.

      Det som behövs är framför allt kunskap hos skolpersonal, och stor vikt borde även läggas vid personlig lämplighet när man anställer nya lärare så att sådana skräckexempel som du nämnde kunde undvikas. Förr i tiden fanns det ingen kunskap i skolor, precis som du skriver. Empati är en ytterst viktig förmåga, speciellt om man arbetar med människor, och inga högskolepoäng i världen kan väga upp för den förmågan.

      Svara
      1. Mats

        Jag har blivit bra bemött av vissa lärare under min skoltid trots att de har saknat kunskap i samma utsträckning som de lärare som har betett sig fel. Det som har utmärkt de lärare som har bemött mig på rätt sätt trots okunskap är att de har haft en väldigt hänsynsfull inställning till andra människor. Lärarnas attityd till elever som inte är som alla andra är lika viktigt som kunskapsnivån om olika diagnoser hos lärarna. En okunnig lärare kan kompensera mycket av sin okunskap med en proffsig och omtänksam attityd.

        Svara
  3. Mats

    Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn med Asperger har varit mobbade under iaf en period av skoltiden. Jag kommer inte ihåg var jag läst det och ni får ta den siffran för vad den är. Men att barn med Asperger löper mycket högre risk att bli mobbade i skolan än barn utan NPF-diagnoser är glasklart. Sett till diagnoskriterierna så är det inte särskilt konstigt att det ser ut som det gör även om det såklart inte är någon ursäkt för att barn med Asperger blir mobbade i skolan.

    Svara
  4. Pingback: Är sonen utsatt för mobbning? | ETT ANNAT SÄTT ATT TÄNKA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *