Kvällsposten skriver om 15-åriga Youtubern Johanna Ottosson som suttit inlåst i ett statligt ungdomshem i några månader. Hon blev omhändertagen med stöd av lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Anledningen till tvångsomhändertagandet var att hon blev alkoholist som 14-åring och drack en halv flaska sprit 4-5 dagar i veckan. Hon festade inte ute med kompisar utan drack hemma i sin ensamhet. Till saken hör att hon slutade gå till skolan i sexan eftersom hon mådde dåligt. I sjuan fick hon svar på varför: hon har autism.
Johanna säger i intervjun att den som har det jättelätt i skolan och bara hänger där med sina vänner har svårt för att förstå hur jobbigt det kan vara för henne att sitta i ett klassrum. Hennes uttalande träffar verkligen mitt i prick! Det är jobbigt för ett autistiskt barn att sitta i ett rum med många andra människor, och det är fortfarande lika jobbigt för mig som autistisk vuxen. Du kanske nickar förstående för du minns förmodligen din egen skoltid när du tyckte att det var jobbigt att behöva vakna tidigt för att gå till en tråkig mattelektion. Men det är inte den typen av frustration jag syftar på utan total ångest: när allt kring skolan är totalt tråkigt och ångestframkallande, det vill säga rasterna, klasskamraterna, vartenda skolämne, lärarnas undervisningsmetoder, matsituationer för att inte tala om alla grupplekar och utflykter som är allra, allra värst. Vi är många som förstår dig, Johanna!
Det sjuka är att det är först nu i vuxen ålder jag har förstått hur man ”borde” känna inför skolan, det vill säga hur det borde kännas när man inte har lust att gå upp på morgonen till en tråkig mattelektion men att man ändå har vissa ljusglimtar i skolan: alla klassutflykter, rasterna, aktiviteterna och framför allt klasskamraterna. Och det är dessa ljusglimtar som gör att man orkar. Men problemet är att dessa så kallade ljusglimtar kan vara det allra, allra värst kring skolan och det som ger en allra mest ångest. Det som fått mig att förstå att min skoltid borde ha känts annorlunda är när jag hör andra vuxna prata om skolminnen och framför allt om skolutflykterna. Jag har också minnen av skolutflykter, men dessa är så obehagliga att jag fortfarande ryser när jag tänker på dem. Jag kan inte ens sätta mig in i hur man kan tänka tillbaka på sin skoltid och framför allt skolutflykterna med värme! För mig tog skolan bort min sista gnutta livslust.
När jag som 24-åring gjorde min neuropsykiatriska utredning, fick jag förutom Aspergers syndrom även diagnosen alkoholmissbruk. Jag om någon vet varför man börjar missbruka: alkohol är den enda ljusglimten i vardagen när hela livet är så ångestframkallande att man vill dö. Tiden man är berusad är den enda tiden man har roligt på riktigt och kan glömma. Dessutom fanns det en annan aspekt i mitt drickande: jag visste att alkohol kunde skada kroppen vilket passade mig perfekt. Då skulle jag kanske få ligga på sjukhus senare i livet istället för att tvingas till ett jobb som bara skulle ge mig ångest. Kanske skulle jag till och med dö tidigt. Att bli sjuk och dö tidigt lät inte det minsta avskräckande för mig utan snarare helt okej! Jag hade inte en enda anledning i världen att sluta dricka fram tills jag fick min Asperger-diagnos och aktivitetsersättning och lärde mig att jag inte behövde anpassa mig efter andra människors förväntningar och krav. Det var då jag fick livslust och motivation för första gången i mitt liv.
Det som gör mig arg är att skolproblemet för autistiska barn i många fall skulle kunna vara relativt enkelt att lösa: en anpassad skolgång. Ge barnet anpassade uppgifter, anpassad skolmiljö och en anpassad längd på skoldagarna med möjlighet att arbeta hemma när barnet inte klarar av att vara i skolan. Ibland skulle det räcka med att få anpassningarna i sin egen klass, men ofta kan det vara nödvändigt att sätta barnet i en specialklass som är anpassad för barn med Aspergers syndrom och autism. Att få sitta i ett klassrum tillsammans med likasinnade kan kännas oerhört tryggt!